Några av mina bilar

Jag har ju hunnit att ha mitt körkort i ca 1,5 år nu och jag har under de tiden även hunnit att ha några bilar. Några av dom har jag till och med tagit kort på, vissa för att fasas över och liksom komma ihåg att "aldrig en sån igen" och vissa för helt andra anledningar....

Min första bil var en VW Jetta 1983 (blå) som jag hatade. För det första för att det var en diesel, inte för att det är någe fel för att den är diesel egentligen men en diesel som inte är skattebefriad är dyyyyyr. Nu är ju inte en Jetta så särskilt tung men skatten låg ändå på ca 3400 spänn. Dieselpumpen läckte och 2:an fick jag inte i om jag svängde samtidigt. Sen var ju det största felet att jag bara hade kört i körskolans sprillans nya bil så jag fick ju lära mig att köra bil en gång till. Köra på riktigt liksom ;)

Dieselpumpen fick vi aldrig någon ordning på så vi köpte en Ford Fiesta 1985 (blå) för att ha något att åka i. 1500 spänn fick vi ge för den och gosse vad den var trött, att man var tvungen att lägga i 2:an i uppförsbackar var inte ovanligt. Annars var den helt okej att åka runt i. Man sitter ju som sillar i en Fiesta så man drabbades ju med jämna mellanrum av klaustrofobi, men den var billig att ha så det stod man ut med.... Ett tag.....

Det var då DET drabbade oss, eller rättare sagt ÄCKLET! *ryser* Äcklet är av märket Volvo Amazon 1968 (blå...jasså vart då?), åååå vad jag hatade denna bil! För det första ska jag tala om, för er som inte vet det, att jag är inte så stor. Eftersom jag inte är så stor är jag inte heller så stark. Äcklet hade såklart inget servo men en liten sportratt så att köra i trånga områden där man måste svänga mycket, som typ en parkering, kan helt plötsligt bli ganska jobbigt. När man är ute och kör äcklet slutar gasen att ta, man gråter. När man är ute och kör äcklet bara tvär dör den när man svänger, man gråter en skvätt till. När man är ute och kör äcklet har den mer eller mindre konstant dimmiga fönster, man gråter ännu mer. När man är ute och kör äcklet och är tvungen att lägga i backen blir den helt svart, då gråter man inge mer för då har man drabbats av ett katatoniskt liknande tillstånd. Då förstår även min älskling att det nog är bäst att skaffa en annan bil. Här är en bild på Äcklet och Festes.

Vi provade lite snabbt på en Volvo 360 1988 (röd) och den var det inge fel på utan den var väldigt mysig faktiskt. Lite väl törstig för att vara en liten bil, men den gick fint.

Sen blev det dags för den skönaste bilen i denna histora och det var en Ford Granada 1985 (grå) en 2.8l med manuell låda och den gick så fint. Jag älskade den här bilen! Taklucka, fönsterhissar, krok, ac, you name it. Visst var den törstig den drog ca 0,8-0,9 l/mil på landsväg men inne i stan med blandad körning kalva den i sig ca 1,5 l/mil. Inte en bil att ha i stan med andra ord. Men den gick så fint och man satt så skönt och hade utrymme åt alla håll och kanter. Sen bestämmde sig en stressad gubbe för att dramma in i min röv när han inte uppmärksammade att jag skulle svänga vänster så då var inte den bilen så rolig längre. Mitt fel blev det också för att det var 90 väg men som tur var gjorde ingen illa sig.

Det var någon gång här vi inhandlade min lilla älskling, elefant bebisen, som fortfarande står på gården. Toyota Corolla Ke30 1979 (blå, no shit!). Han var inte mycket för världen när vi köpte honom, ljuddämparen låg i skuffen och bromsskivorna lät för jvligt, en hel del rost och knöcklig. Men han blev fixad och nu är han världens bästa och ja, jag brukar prata med honom.

På min gård står det två bilar till, en som förmodligen ska skrotas Chevrolet Van 1988 (brun) och en som ska göras iordning Ford Zephyr 1966 (svart). Chevan med det gudomliga servot har jag kört när vi flyttade men Zephyren har aldrig varit i körbart skick sen vi köpte den. Men till sommaren ska nog den ut och rulla också.