Små små saker gör att jag misstror och funderar
Det är helt enkelt så som jag fungerar
När det är som bäst och jag känner mig älskad som aldrig förr
Öppnas i mitt huvud en äcklig och förvriden dörr
Välkommen in mitt barn, jag har inte sett dig på ett tag
Välkommen in! Jag ser att du är svag...
Kryckan 6/12, 2010
Min värld är förvriden runt en påle och det tvinnar till ordentligt ibland. Ja, ganska ofta faktiskt. Jag ber om styrka att våga lita på att jag duger som jag är. Att jag duger! Men jag kan inte riktigt... Ibland kan jag släppa taget och bara vara jag, men allt som oftast försöker jag ändra på mig och vara så som den jag tror att du vill att jag ska vara. Hängde ni med på den tvisten? I mitt huvud, i min värld gör jag det sällan lätt för mig själv. I mycket jag gör krånglar jag till det i huvet på de mest absurda sätt... Som att jag vet intellektuellt att jag är älskad för den jag är men känslomässigt är jag så störd så jag kan inte lita på det. Jag litar inte på mig själv.
Jag vill liksom bara släppa nojjorna, misstankarna och analyserandet och ta det som serveras. Säger du att du älskar mig så gör du det. Inget annat. Säger du att du vill ha mig så vill du det. Släpp nu det här med att försöka duga, att vara älskad och var bara den du är. Funkar inte det så spelar det ju ingen roll iaf. Jag kan inte vara någon som jag tror att du vill att jag ska vara, för tänk om det verkligen är just mig du älskar. Just den jag är. Just jag som sitter här. Jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar